Parchim bevarar DDR:s historia: gatunamn med ett händelserikt förflutet

Parchim bevarar DDR:s historia: gatunamn med ett händelserikt förflutet

I Parchim, en stad med en händelserik historia, förbinder gatunamnen nutid med DDR:s förflutna. Innebörden av dessa namn går långt utöver det vardagliga; de speglar politiska epoker och sociala ideal. Igen Northern Courier rapporter berättar många av dessa namn om socialistiska pionjärer och antifascistiska martyrer.

**Otto-Nuschke-Straße** är särskilt slående. Hon är ett av få namn som öppet refererar till DDR:s politik. Som ordförande för östliga CDU var Otto Nuschke en central figur i sin tid och symboliserade försöket att propagera för kristnas och socialisters enhet. Detta gatunamn är en kvarleva av en ideologisk strategi som syftade till att skapa en bred social allians under SED.

Gatunamn och deras berättelser

Ett annat viktigt gatunamn är **August-Bebel-Straße**, som är uppkallat efter SPD:s medgrundare. I DDR glorifierades Bebel som en revolutionär föregångare till socialismen. De intilliggande bostadsområdena, som skapades under den socialistiska eran, ger detta namn en speciell historisk betydelse.

**Fritz-Reuter-Straße** firar en lågtysk författare som hyllades som "folkets poet" i DDR. Hans verk ansågs passa den socialistiska ideologin. Det finns också **Werner-Cords-Weg**, som firar en antifascistisk motståndsman och intar en plats i regionens minnesberättelse.

Även om många av dessa gatunamn är djupt rotade i vardagen i Parchim, förblir deras ideologiska ursprung ofta oklara. Efter återföreningen döptes många städer om, men Parchim kännetecknades av en viss grad av återhållsamhet. Medan vissa andra platser högljutt uttryckte sitt missnöje med SED:s förflutna och döpte om många gator, avideologiserades namnen i Parchim helt enkelt. Den historiska betydelsen har till stor del bleknat in i vardagen.

En titt på Östtyskland

Kommunistiska gatunamn är fortfarande ett problem i hela Östtyskland. De Hubertus pojke visar att många gator fortfarande är uppkallade efter SED-ikoner, inklusive den framstående Ernst-Thälmann-Straße, som till och med har 613 gatuskyltar. Dessa namn har bestått genom den fredliga revolutionen 1989 och återföreningen som följde. Användningen av gatunamn speglar relationen till SED-diktaturen och ger en inblick i svårigheten att komma överens med sin egen historia.

I jämförelse finns det bara ett fåtal gator i Parchim som påminner om motståndet mot SED. Det folkliga upproret 1953 hedras endast av 16 gator, vilket illustrerar hur sällan oliktänkandes minnen finner sin plats i det offentliga rummet. Denna utveckling kan också ses i de större städerna i Östtyskland, där missnöje med kommunistiska gatunamn i många fall ledde till utdragna dispyter, som i Berlin, där folkupprorets torg döptes om efter svåra förhandlingar.

I Parchim förblir historiska minnen levande genom gatunamnen. De är en del av stadslivet och ett tecken på att förändringen av ideal och minnen ofta är en gradvis process.